onsdag 12 februari 2014

DET HÄR ÄR MITT POMPEJI EN FÖRLORAD STAD EN FÖRSVUNNEN VÄRME DÄR ALLTING FINT FINNS KVAR

I
Du tittar på mig och ler. Kisar med ögonen på det där sättet som gör att det brinner i hjärtat. 
Det är ingen skillnad nu, jag tog ett steg bakåt men det finns fortfarande ingen som tittar på mig på samma sätt som du. 
Din röst är lugn och avslappnad när vi pratar, du låter fortfarande nervös när jag frågar något. 
När du tittar på mig finns det ingen annan i rummet. Det är det som gör det så svårt att förstå. 
Hur din blick kan skära genom vilka barriärer som helst, hur din röst kan värma ett så utslaget hjärta som mitt men fortfarande inte känna ett jävla skit.
Vi pratar om dig efteråt, att du är lugn och mogen. En sådan man ska tycka om. Och jag kan inte sluta. 
Föreställer mig hur du ligger med armen runt mig i min säng som om jag vore den enda du hade, det enda livet du någonsin brytt dig om. 
Jag gör alltid såhär, förstorar upp händelser så de gör tillräckligt ont för att kunna skriva om dem. Nu är du en av alla jag skrivit om.
Jag lovade mig själv att inte gråta, men känslorna blev för stora när jag i söndags satt och upprepade scenariot i huvudet.
Vad du skrev, hur du varit. Om och om igen. Och så alla frågetecken, varför det aldrig blev. 

Jag var uppriktigt glad ett tag, det flög fjärilar inuti kroppen och efter tidigare krigsskador i hjärtat såg jag ett slags ljus, ett hopp. 
Det kändes som att det faktiskt skulle gå bra på riktigt. Jag skulle få vara med dig, det skulle ta tid men det gjorde inget. Du skulle vara min.
Vi skulle vara varandras. Det värmde i hjärtat att känna att du såg mig. Jag trodde på livet när mina vänner sa att det finns något där, att det inte bara var i mitt huvud. 
Jag vågade hoppas på något fint efter att ha blivit så brutalt sårad någon månad tidigare. När jag berättade för min mor om dig så sa hon att, det är vår tur nu.
Hon sa att man ska gå igenom mycket skit för att komma dit vi är nu och det är vårt år, Alva. Nu kommer det gå bra. Så jag hoppades, på oss, på livet. Började träna, slutade dricka.
Gav något slags välmående en chans. Det gick bra. 
Varje gång jag såg dig ville jag krama dig så jävla hårt och aldrig släppa. Du var min väg ut ur skiten. 
Du var min väg in i den. 

Och jag tog det inte på så stort allvar för man ska vara försiktig med sånt, så man inte grottar in sig. Fastnar. Sa att jag inte alls ville ha något seriöst med dig när jag pratade om dig. 
Det var ingen som hoppades på oss, alla sa att det skulle gå åt helvete och jag visste väl kanske det också men jag ville bevisa att alla hade fel. 
Så jag skyller det här på dig nu. Allt är ditt fel. 
Jag vill inte vara din vän.
Jag vill vara ditt allt. 


II
De stunderna du tittar på mig så känner jag mig vackrast i hela världen. 
Små korta sekunder som bekräftar min existens. 
Du är den enda som säger mitt namn mer än två gånger om dagen. 
Och jag vill ha dig som en jävla tok just nu.
När jag tänker på dig blir det ibland så att jag inte kan andas. 

Jag minns:
när vi dansade
när du la din arm runt mig i soffan fastän vi aldrig pratat med varandra
när du kramade mig i cafeterian
när du frågade om vi skulle gå på bio
när du kom till theodoras fastän klockan var alldeles för sent
när du tog min hand på bussen och kollade på mitt nagellack och senare sa att
du är så cool Alva, som säger vad som helst
Jag minns alla gånger vi suttit ner och pratat
när du åt middag och jag höll dig sällskap på ditt initiativ
jag minns exakt allt
och jag förstår inte ett jävla dugg.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar