Hon säger att jag inte har landat än. Att explosionen fortfarande ljuder och att lugnet efter stormen inte är något lugn, än. Jag tror hon har rätt. Jag går dit en gång i veckan för att jag tror att hon har rätt. För att mitt hjärta ska sluta slå så hysteriskt fort, för att oron inuti ska sluta flyga runt. Jag går dit för att hon tror på mig och för att jag tror på henne. För att hjälp finns att få och för att jag har vågat ta den.
Men vad hjälper det egentligen?
Jag sitter fortfarande bredvid mitt liv och ser på hur det fortsätter leva utan mig, jag är åskådare nu. Inte huvudrollsinnehavare. Jag får ingen Oscar den här gången.
Jag drömmer fortfarande hur kontrollen bara försvinner, hur jag får klara mig själv och hur bit för bit bara lossnar från mig. Jag är ett pussel som man låtit ligga och under den tiden har vissa bitar letat sig ut ur kartongen.
Jag kan inte hjälpa det, inte hon heller. Ingen kan.
Men vad tror jag på egentligen?
Jag tror att det kan hjälpa att vara där en gång i veckan. Mer tror jag inte på. Jag tror på ljuset och längtan och drömmarna, jag tror på allt det som är så himla långt ifrån.
Och de frågar om jag aldrig kan skriva någonting som är glatt och lyckligt. Jag svarar att allt är som det är, eller så svarar jag inte alls. Jag undviker frågan för att jag fått svälja sanningen om att jag verkligen inte kan skriva något glatt och lyckligt. Jag har inte läst den ordlistan och är inte bekant med det språket. Det var längesen jag var glad och lycklig. Allra minst det här året.
Fast jag kanske är påväg mot något nu. Men det är inte lönt att hoppas.
Ni får en favorit från förra året som jag skrev i november, något jag faktiskt är nöjd med:
1
Tänk dig en melodi på en fiol
ja vilken som helst går bra
men lyssna till den nu
hör hur dess toner liksom flyter ut i luften
kolla upp i taket och se att den bildar vägar
i sprickorna
se hur den slingrar sig ut genom varje
dammpartikel
och sedan försvinner
ut
genom
vädringsfönstret
fast allt det här går egentligen inte så fort
som du
föreställer dig
(det går fortare)
du hinner inte ens blinka förrän det är över
och du har förlorat din fiolslinga
hur känns det?
2
Tänk dig att världens finaste människa
genom dina ögon
sitter på ditt golv
tänder cigarett efter cigarett
känn hur röken svider i näsan
och hur luften i rummet blir tjock som ull
i stereon spelas något vemodigt
och människan på ditt golv
får du inte röra vid
för då
då går allt sönder
och du kan inte spara splittret
så ingenting kommer finnas kvar
var försiktig nu
sitt där på din stol och betrakta denna människa
som om det vore det sista du betraktar
innan du går sönder
ser du nyckelbenen
hur markerade och fina de är
och ögonen
ser du ögonen
de blåaste du någonsin sett
3
ditt rum är visst en spegelsal
du ser dig själv överallt
så rädd för att växa ut ur
spegelns ramar är du
så rädd för att inte få plats
men vet du vad
det finns hjälp för sånt där
för
rädsla för att växa ut ur ramarna
ingen kommer vilja ha dig ändå
så du kan börja svälta nu
börja försvinna
det gör vi alla tillslut ändå
men
om du inte vill vara den idioten
du alltid har varit
måste du tänka om
måste du tänka att
jag är den finaste jävla människan som finns
och det spelar ingen roll vad
de hjärtlösa jävlarna
säger
(för jag har aldrig varit finare)
4
rummet
rummet med den vemodiga musiken
och en fiolslinga som en extra krydda på det
rummet med den finaste människan i världen
på mattan
människan med de blåaste ögonen
rummet med speglarna
rummet med rädslan
mitt rum
mitt liv
och det växer inga liljor i Liljeholmen
ingenting är någonsin
som man tror att
allt är
slutet
slutar
aldrig
början
börjar
alltid
5
jag samlade de finaste sakerna
jag visste
för att framstå som någon vacker
men varken fiol eller spegelbilder av mig själv
kunde få den vackraste människan att
vilja ha mig
(för rädslan är för stor
rädslan att
inte få plats)
__________________________
Men jag är inte kär längre, det känns inte som det iallafall. Så många nätter jag spenderat gråtandes, så många dagar jag plågats. Fast nu känns det bra, bättre, bäst. Och jag är så himla glad över att få behålla en vän.
Men hjärtat fortsätter slå såklart, för någon, jag vet inte vem ännu och jag vet inte om det är för en bra sak den här gången. Förmodligen inte. Är det aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar