söndag 24 maj 2009

om man backar fem steg

Vi är bara små små små
partiklar i ett världsomfattande
problem och du:
den mest sköra
självklara men också grymmaste
mest skadegörande
kan sitta under stjärnorna
hur var
och
när du vill
jag är bara en är bara en
ovanför molnen
kan sträcka ut armen se det spraka framför mig
och bevittna en stjärnas ofrivilliga glitter
önskar mig till svindlande höjder
och allt är
det är bara ditt
fel
för vad kan vara mer svindlande
än
att se in i dina ögon höra ljuden som kommer från
hålet som sitter mitt i ansiktet man
drömmer om röster
om rum under huden vid någons vänstra bröst
säga:
jag bor här
här bor jag och flytta ska jag göra när
jag kommer ner
man tänker sig ett svävande mörker när man ser mig
förstår inte riktigt leendet som min kropp utger sig för att ha
livet blir inte ljust tunneln slutar inte
men inuti kan varenda vinter tina
Tror du på mig kan du viska till världen att
ägandeform är något jag behärskar
och du är något jag har
språk har många varianter
det enda självklara är
dina fingertoppar
och språket ur dem
håller tal som om de vore
världsomfattande allt
slutar här man måste sluta skriva
poesi
mellan
raderna
känneteckna livet genom radar
där går du
här står jag
om man backar fem steg
öppnas mina armar som en port in i din framtid
inte sant?

2 kommentarer:

  1. Hej Alva, vad fint du skriver. Jag älskar fin ironi.

    SvaraRadera
  2. satt och läste den högt. fan vad fint. helevete. helt jävla underbart.

    SvaraRadera