what it was like to be with you

I mina brev till dig så skrev jag hur kär jag verkligen var. I mina brev till dig så berättade jag om varje rörelse du gjorde och varje ord du sa. Jag analyserade hur du betonade orden och vilka ord du valde. Jag analyserade ditt kroppspråk och hur det kändes när jag var med dig. Jag skrev arton brev. Du fick inte ett enda av dem. Jag skrev arton brev och jag undrar om du någon gång ens ägnade mig en tanke?

JAG ÄR INGET MER ÄN ETT TIDSFÖRDRIV. man bävar inför att höra av sig till mig.

Och nu är det december igen och jag har aldrig känt mig så fruktansvärt tom som jag känner mig nu. Du tömde mig på luft och känslor. Nu irrar jag mest runt som ett höstlöv och önskar inget hellre än att bli kär igen. Men det finns tydligen en spärr nuförtiden. Jag kan inte känna något längre. Och jag skyller allt på dig. Och jag hatar dig för det. Hatar dig för att du finns och har funnits.
Det är ditt fel att mitt hjärta är som tusen glasbitar på ett golv.
Är det du eller jag som ska städa upp mig?

Hur som helst, så skyller jag allt på dig. Igår, idag och imorgon.

(ber givetvis om ursäkt till mig själv för att jag ännu en gäng fläker ut mina konkreta känslor på den här bloggen)