tisdag 26 januari 2010

I wish you'd hold my hand when I was upset, I wish you'd never forget the look on my face when we first met.

är jag verkligen så hopplöst olycklig som mina ord säger? Det var två som svarade på vad de ville att jag skulle skriva. Båda ville att jag skulle berätta om att vara kär, om smärta och ångest och så vidare. Jag tror jag tar det fel. Jag vill ju inte vara så dyster egentligen. Men det är så himla lätt att vara svart när alla andra är färgglada.

Jag ska utreda begreppet ''olyckligt kär''. Jag har varit olyckligt kär tre gånger. Jag har varit kär tre gånger. Så tre av tre lyckades jag pricka in fel hjärta. Jag vet inte hur det känns, jag har slutat känna efter.

Nummer ett:
Jag gick i femman och spenderade mina somrar i Gävle tillsammans med min vän Emelie som bodde på samma gata där min mormor bodde som jag spenderade mina somrar hos. Jag föll för en kille som gick i hennes klass och jag skrattar åt det nu men då var det stort. Vi kallar honom X. X och jag kom i kontakt genom den alldeles fabulösa sidan Lunarstorm där jag förövrigt band alla andra kontakter med människor jag har idag som inte bor i Dalarna. Hur som helst så är han ungefär det värsta som finns har jag kommit på nu i efterhand. Jag vet inte ens varför jag blev kär i honom. Jag tror det var ögonen.
Vi pratade om att gå på bio när jag skulle komma till Gävle och skrev puss och kram och puss och smek och puss och puss och puss. Allt det där betydde hela världen. Puss var inte ett ord det var ett verb. Det var vad han ville göra när vi sågs.
Han skulle inte ens röra mig med en tång. Han var så jävla elak.
Hans vänner var också elaka. Jag förstår inte varför. Idiot.

Nummer två:
jag gick i åttan och det gick en kille i min klass som hade bruna ögon. Han spelade givetvis ett instrument och vi åkte samma bussträcka till och från skolan. Han brukade sätta sig bredvid mig ibland och prata. Vi pratade ofta om musik och jag började lyssna på alla skitband i hela världen. Jag försökte introducera honom till musik som jag lyssnade på och som han skulle kunna gilla. Han gillade en låt med Coldplay. Jag sa att jag älskade den fast den ungefär var den sämsta jag nånsin hört. Jag älskade allt med honom. Jag älskade hans röst, älskade hur han sträckte på sig när han satt ner, älskade hur han såg ut när han försökte spela en slinga i en låt på luftgitarr. Eller nej, det gjorde jag inte alls. Men han var fin och inget särskilt egentligen. Inte en sådan som någon särskild skulle falla för. Men jag gjorde det och jag berättade i ett sms till honom och den natten var jag så jävla nervös på att få svaret att jag inte kunde somna. Jag skrev med röd tusch i mitt skrivblock utan att se vad jag skrev. Det stod något om att han var min flytväst när jag simmar i djupt vatten.
Jag ville så gärna vara hans.

Nummer 3:
Det var hösten i ettan och vi kallar honom ingenting. Om ingenting läser detta så tänker jag att det inte gör något för det här har gått över. Det finns inte kvar något sådant som jag tänker beskriva här. Jag och ingenting träffades på en buss hem från Göteborg och kvällen innan hade ingenting varit på samma fest som jag. Jag pratade inte med ingenting då för att ingenting hade druckit för mycket och låg däckad, logiskt nog. Vid Nils Ericsson-terminalen klev jag på bussen som skulle ta mig till ett grått Stockholm. Min vän Jesper skulle ha mött mig på stan innan jag skulle åka hem men han hann tydligen inte så när Jesper skulle säga hejdå hade han och hans dåvarande flickvän med sig Ingenting. Ingenting klev på bussen. Han var det snyggaste jag någonsin sett. Fast där och då tänkte jag att jag aldrig i hela världen skulle börja prata med ingenting för att i sjuan berättade en person klart och tydligt för mig att INGEN NÅGONSIN SKULLE VILJA RÖRA MIG, INTE ENS MED EN TÅNG, DU ÄR SKOLANS FETTO. Jag klev ur bussen för att ta luft i Jönköping och sa mina första ord till honom. Någonstans närmare Stockholm klev många av och han satte sig bredvid mig. Resdagen till ära hade jag köpt ett nummer av sonic med Annika Norlin (som är min favoritkvinna i hela vida världen) och jag tittade i den lite och kommenterade vissa bilder. Jag bjöd ingenting på godis och jag har glömt bort vad vi pratade om ända till Stockholm. Jag minns bara att jag var väldigt nervös och att jag hade en näsa och en haka som hörde ihop. Han var yngre än han såg ut.
Jag åkte på hans kort hem till Bredäng. Han gick av i slussen. Vi bytte nummer. Och jag lyssnade på nicest thing varje dag och varje sekund. Mitt hjärta stod i lågor.
Vad hände sen?
Jag har ingen som helst aning. Han ville aldrig ha mig, mitt livs största nederlag.


Och nu sitter jag här och skriver samtidigt som jag tror att jag börjar bli kär igen.
Han är någon jag sällan träffar, någon som är väldigt väldigt svår att prata med, någon som gör mig nervös och fruktansvärt osäker, någon som är fruktansvärt vacker när han spelar gitarr.
Men vem skulle vilja röra mig, ens med en tång?

7 kommentarer:

  1. jag vill röra dig

    SvaraRadera
  2. du är fantastisk. jag kan nämna hundra pojkar (och flickor) som skulle vilja röra dig med händer och fötter och hela sina kroppar. det handlar nog bara om att tro på att någon vill.

    SvaraRadera
  3. du är så fin. du är så himla himla himla fin och om jag kunde så skulle jag krama sönder dig lite nu. kärlek är skit för det mesta, men någon gång ordnar det sig. jag vågar till och med lova.

    SvaraRadera
  4. Dina ord skär så mycket på ett sätt som är svårt att beskriva. Det är å andra sidan en talang just du besitter oerhört väl, att beskriva och sätta ord på det där svåra, abstrakta. Hög igenkänningsfaktor liksom.

    SvaraRadera
  5. jag läser medans jag gråter och jag vill och ska ta på dig

    SvaraRadera