du har ingen aning om var mina kartor leder

Vi krossar allt med våra bara händer
huden mot tegelväggen och
några rivsår får man faktiskt räkna med
dagen blir natt och natten blir dag
det är ett system vi inte kan göra något åt
någon gång brister det
dysfunktionellt defekt och missförstådd
det är du jag och alla andra
ingen är perfekt
februari dödar mig långsamt
och kylan fäster sig på kroppen som tusen insekter
du är spindlar och du kryper närmre äter dig inåt
du är giftig
de säger det till mig när jag berättar om dig
när jag beskriver hur du klamrar dig fast så
rynkas ögonbryn och någon kräktes på en soffa hos sin mormor
jag ska aldrig mer lyfta luren
att säga ord över en elektrisk linje känns riskabelt
för om dagarna tar slut någon gång handlar det om en stöt och ett
hjärtstillestånd
för spindlarna
för orden i telefonen
och för systemet

Det där är jag i mitt rum framför min sminkspegel. Det var längesedan jag skrev dikter och längesedan jag skrattade oavbrutet hela dagarna. Det här är min blogg. Den är svart och svår. För att jag är det. För att jag är tonåring och för att jag alltid blir kär i sådana som aldrig någonsin skulle vara intresserade av mig. Och jag skiter i om du inte orkar läsa om mitt deprimerade liv, ingen har bett dig göra det. Jag är bara en länk du kan trycka på om du vill läsa om någon som har det lika förjävligt som du. Jag är inte en länk du trycker på för att du tror att du kan driva med mig eller göra narr av mig. Jag är jag och jag är alltid ärlig. Det finns inget jag inte skriver här som jag inte skulle kunna stå för. Allt jag skriver handlar om mig. Och om ni har något problem med det så åk härifrån, långt bort. Åk dit där solen aldrig skiner. Frys ihjäl på Antarktis för jag vill inte se er.

För vi dansar och du har så mjuka läppar

Jag har länge försökt skriva något här. Jag har gått in, tryckt på nytt inlägg, börjat och slutat lika fort. Orden kan inte förklara någonting känns det som. Jag har fallit igen, in i en dimma jag inte kan komma ut ur. Citerar Jens Lekman hela tiden och drömmer om våren. Om körsbärsträden och det gröna gräset i alla parker. Om den dagen jag inte behöver bära vinterjacka längre. Den här vintern har varit lång och dryg. Den har hållt ut längre än vad jag orkade göra. Jag tror att allt stannade i Januari, mellan det nya året och kylan som återfann sig då.
Jag började skrika och stängde in mig på mitt rum, såg flera avsnitt av skins på raken och ville aldrig vakna nästa morgon. Jag vet inte men jag tror att det är ett sätt att försvara sig och att vila. Att få vara den man är ett tag till och att vara själv när man behöver det. Min mamma skulle isåfall säga att jag alltid behöver vara själv, det har hon rätt i. Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan.

Dom är uppe på taken alla är högt över staden
Sommaren snurrade fort, när vi bara snöade bort
Och jag vågade aldrig hålla din hand
Vi är inte såna som i slutet får varann

Jag vet inte vad jag kan begära mer. Men just nu begär jag att min kärlek blir besvarad. Så om ni alla kunde be för mig så ska jag berätta hur.
Du var full och jag var full, jag ber till solen. Du är den sortens pojke jag gillar för du är tom och jag är tom. Så gick det till.
Jag har kommit till den fas då man tänker att man aldrig kommer bli omtyckt. När kärleken förvandlas till olycklig kärlek och när man blundar så ser man hur livet flyger förbi en i gråskala. Aldrig färgglatt, bara svart. Jag tror det beror på att jag inte tror på att någon någonsin skulle kunna tycka om mig. Och man ska inte jaga något utan man ska bli jagad själv. Men ingen har någonsin jagat mig. Jag har sprungit efter livet i fem år nu och om jag stannar, vad händer då? Det känns som att allting runt mig skulle kunna stanna på precis samma sätt.
Jag citerar Håkan Hellström alldeles för mycket och när ska jag växa upp från mina barnsliga föreställningar om hur livet är? Aldrig, jag kommer aldrig göra det. Inte förrän någon kommit och bevisat motsatsen.

I want to live where soul meets body

det här är vad de säger om mig:

Du har förändrats på den senaste tiden. Du är inte samma som förut och du skrattar mindre. Ska du sitta här uppe hela kvällen som du alltid gör? har du aldrig tid att umgås med oss? Jag tycker att istället för att prata med någon annan ska du lära dig prata med mig först, jag är ju faktiskt din mamma. Varför tar du avstånd? Du är dum som tar avstånd och jag tror det beror på att du sällan är hemma. Jag var nära på att skriva ett brev till dig imorse som skulle få dig att förstå, för du måste förstå. Tänk någon gång.
Du bryr dig bara om dig själv och jag tycker du ska vara hemma oftare. Allt beror på att du aldrig är hemma.

Jag upplever:
Det är vinter igen och jag kanske dör i snön men då vill jag så gärna få tid till att berätta. Förklara hur allt egentligen är och att jag tar avstånd för att jag verkligen inte orkar umgås med er. Jag vill vara ensam när jag är hemma och även fast jag hatar ensamhetskänslan så är det den känslan jag är mest bekväm i. Jag slipper prata med någon, slipper täcka över pinsamma tystnader och jag slipper vara arg och frustrerad. Jag slipper titta på någon och jag kan somna lugn. Jag tänker att ibland vill jag rymma långt härifrån, lämna landet och vara minst fem timmar bort från gränsen. Jag vill flyga, åka tåg eller båt. Jag vill bort härifrån.
Jag behöver andas. Känner inte du också ibland att luften inte räcker till och du kan inte förklara varför för känslan är inte konstant utan den kommer och går. Känns mer ibland och ibland mindre. Känner du ibland att du saknar något i ditt liv som får dig att orka en dag till och att du inte orkar prata med någon för att alla på familjavstånd gör dig frustrerad? Är du också hopplöst kär varje år och är det så att du så gärna vill kyssa någon att det känns som att dina läppar kommer dras isär och allt kommer göra väldigt ont.
Och jag skriver här för att få det där luftutrymmet, för att jag känner mig väldigt ensam och för att det gör jävligt ont.
För att orden inte räcker till någon annanstans.

Och jag tänker fortsätta stänga in mig tills jag hittar en väg ut.