fredag 19 februari 2010

För vi dansar och du har så mjuka läppar

Jag har länge försökt skriva något här. Jag har gått in, tryckt på nytt inlägg, börjat och slutat lika fort. Orden kan inte förklara någonting känns det som. Jag har fallit igen, in i en dimma jag inte kan komma ut ur. Citerar Jens Lekman hela tiden och drömmer om våren. Om körsbärsträden och det gröna gräset i alla parker. Om den dagen jag inte behöver bära vinterjacka längre. Den här vintern har varit lång och dryg. Den har hållt ut längre än vad jag orkade göra. Jag tror att allt stannade i Januari, mellan det nya året och kylan som återfann sig då.
Jag började skrika och stängde in mig på mitt rum, såg flera avsnitt av skins på raken och ville aldrig vakna nästa morgon. Jag vet inte men jag tror att det är ett sätt att försvara sig och att vila. Att få vara den man är ett tag till och att vara själv när man behöver det. Min mamma skulle isåfall säga att jag alltid behöver vara själv, det har hon rätt i. Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan.

Dom är uppe på taken alla är högt över staden
Sommaren snurrade fort, när vi bara snöade bort
Och jag vågade aldrig hålla din hand
Vi är inte såna som i slutet får varann

Jag vet inte vad jag kan begära mer. Men just nu begär jag att min kärlek blir besvarad. Så om ni alla kunde be för mig så ska jag berätta hur.
Du var full och jag var full, jag ber till solen. Du är den sortens pojke jag gillar för du är tom och jag är tom. Så gick det till.
Jag har kommit till den fas då man tänker att man aldrig kommer bli omtyckt. När kärleken förvandlas till olycklig kärlek och när man blundar så ser man hur livet flyger förbi en i gråskala. Aldrig färgglatt, bara svart. Jag tror det beror på att jag inte tror på att någon någonsin skulle kunna tycka om mig. Och man ska inte jaga något utan man ska bli jagad själv. Men ingen har någonsin jagat mig. Jag har sprungit efter livet i fem år nu och om jag stannar, vad händer då? Det känns som att allting runt mig skulle kunna stanna på precis samma sätt.
Jag citerar Håkan Hellström alldeles för mycket och när ska jag växa upp från mina barnsliga föreställningar om hur livet är? Aldrig, jag kommer aldrig göra det. Inte förrän någon kommit och bevisat motsatsen.

7 kommentarer:

  1. men gud kan inte någon bara skära av dina fingrar så vi slipper läsa hur olyckligt ditt liv är. hade jag träffat dig hade jag skrattat åt dig. (du är patetisk alltså)

    SvaraRadera
  2. ovanstående är en bög

    SvaraRadera
  3. lyssna inte på det kalla orden, vännen.
    det är din blogg, dina ord.
    du skriver precis vad du vill och ingen kan
    någonsin ta det du känner ifrån dig.
    du är modig.

    SvaraRadera
  4. jag tycker att om du skriver ut dina känslor, istället för att hålla dem inne, så mår man bättre. och du får gärna citera håkis och du får gärna drömma, men sluta inte att skriv. skriv för sorg, för kärlek, för vänskap, för ensamhet.

    (och jag tror att den första kommentaren under det här inlägget bara trycker ned sig själv när han/hon säger så)
    så lyssna inte på sådana kommentarer, alls. och jag läser din blogg tills jorden går under, för jag vet hur det känns.
    tack, och hej.

    SvaraRadera
  5. Jag tycker att du skriver jättebra. Ville bara säga det.

    SvaraRadera
  6. Alva du är så vacker! Allting löser sig. I promise.

    SvaraRadera
  7. http://open.spotify.com/track/17fjAGQGNomvEV4NBW93TY

    SvaraRadera