Det var en av våra alla sommarsemestrar tillsammans, familjen, den stora kärnan, lyckan och styrkan. Familjen, vår familj, inget skulle skada det sköra vi hade för vi vårdade det så väl men jag tror vi mest hade sönder allt själva. Hur som helst.
Vi åkte bil dit, stannade några gånger på vägen innan vi var framme. Lyssnade på musik i bilen och när jag tänker efter nu så hade vi kunnat vara med i en amerikansk familjefilm. Allt hade kunnat vara bra.
Vi hade hyrt en stuga i Norrland. Pappa skulle fiska och mamma skulle njuta av solen. Jag kommer inte ihåg att de åkte ut i båten tillsammans någon gång den resan. Men jag minns, jag minns pappa i eftermiddagssolen. Hur frågande han ser ut varje gång han kisar ögonen. Jag minns pappa i norrlandsnatten. Jag minns pappa i morgonljuset. Jag vet inte riktigt om han ville ha med mig i båten den kvällen för han trodde inte att jag skulle klara av att vara vaken. Men jag satte mig i ändå. Vi fick bara aborrar hela tiden men vi åkte runt hela kvällen och natten tills solen gick upp. Den här texten har ingen poäng eller något fint avslut den bara är.
Jag tänker väldigt mycket och väldigt ofta på pappa och på allt som blev och varje gång vi ses så förklarar han att det som var mest jobbigt var att vi barn rycktes bort så fort.
Det jobbiga var att han försvann så himla fort och även fast han fortfarande spelar en väldigt stor roll i mitt liv med tanke på att han är min pappa så skriver jag "försvann" för att det gjorde vi alla. Försvann från varandra och det som ändå varit bra.
Snart ska jag återkomma med något ni kan förlora er i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar