Du kan låta henne springa hur långt hon vill

Den kalla oktoberluften lämnar spår i hennes ansikte. Hur hennes leende vissnar på bara några dagar. Så är hon där igen, utanför dörren in till hennes eget liv. Öppnar den inte, gör en koja av sitt täcke i sin säng. Ligger där inne med en ficklampa hela dagarna och gråter för att hjärtat värker. Trycker på strömbrytaren; tre korta, tre långa, tre korta, tre långa. Ligger där från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Blundar större delen av tiden. Man kan bedöma hennes hälsotillstånd genom att titta på hur länge hon ligger där varje dag. Om hon ligger där hela dygnet, är hon kär. Man behöver inte röra sig då, man kan inte röra sig, man behöver inte äta, man kan inte äta. Man kan bara ligga ner och ha så jävla ont i hjärtat.

I hennes värld finns det inget som heter drömmar, hon slutade med det för längesen. Kanske för att det inte är värt det, kanske för att ingen någonsin fångat hennes hjärta, kanske båda. Det finns knappt fåglar kvar längre, vingarna brutna på vissa och en längtan härifrån inuti vissa. Om hon var en fågel hade hon flugit för längesen, årstiden hade inte spelat någon roll.
I hemlighet drömmer hon om hans läppar, hur han i sömnen håller armen runt och placerar ansiktet i hennes nacke. Hon önskar att det var så. Nära.

Springer över gator i natten, gråtandes med ett blödande hjärta i handen. Hur hon aldrig hittar fram, hur hon hela tiden trevar efter en hand som kan ta emot. Men ingen tar emot, hon snubblar, krossar hjärtat. Detta upprepar sig oftare än rekommenderat. För henne rekommenderar man ingenting. Man låter henne vara, springa fritt, ta sönder sig själv. Det är bäst så. Inte blanda sig i, vara rädd.

I hemlighet har hon redan gett upp precis allting. För att det inte är värt det och för att ingen någonsin fångat hennes hjärta, för att ingen någonsin kommer fånga hennes hjärta. Hon kommer fortsätta springa panikslagen ut i natten med bultande hjärtat i handen, hon kan springa hur långt som helst för det kommer inte finnas någon där. Så hon gråter, igen. Torkar tårarna och tänker att det kanske blir bra den här gången, tänker nej. Ingen någonsin.