Som om tio kampsportshundar tuggat taktfast på min halspulsåder

det är mörkt. det är höst. och det finns ingen luft att andas.
klarar mig nog inte. undrar varför jag bryr mig om människor som skiter i mig.
varför jag tänker på människor som inte bryr sig om vad jag gör, hur jag mår.
jag ska
sluta bry mig om människor

har bara ett öga, ser bara mörker. försöker leta efter andetagen i gräset, som om jag tappat dem någonstans. hittar ingenting. hittar mig själv liggandes i min säng, önskar att det inte finns någon morgondag.
fick jag välja skulle jag aldrig vilja vakna imorgon. aldrig vilja somna ikväll.
somnar.
vaknar.

hjärtat. rött och heligt och kärleksfullt och kärlekstomt och bultande. sliter ut det, slänger bort det. första bästa, ta min hand. tänker att jag måste göra slut med ensamheten för att hitta andetagen.
och det äter upp mig när jag ligger i min säng,
åh gud det gör så ont att något så nära kan vara så långt bort.

det är svart nu. evighetsmörkret som alltid kommer finnas där. jag önskar att jag slutade skymma ljuset. jag önskar att jag var en skugga på en vägg. jag önskar att man kunde gå igenom mig. önskar att jag var ett spöke.
kastar bort mig själv i mitt egna krig, tror att jag kan vinna någon gång. på frontlinjen står livet och kastar sten mot mig.
och
jag
faller
igen
och
igen
och
igen
och
igen.

jag önskar att jag slapp gräva med händerna i gräset efter andetag som inte finns
och jag önskar att jag inte skymmer ljuset
och jag önskar att jag kunde sluta bry mig om människor som inte bryr sig om mig
och jag önskar att aldrig mer vakna imorgon.