söndag 23 maj 2010

New York I love you but you're bringing me down

Har ni tröttnat nu?
Jag uppdaterar inte lika ofta. Ber om ursäkt för det. Nuförtiden dödar jag tid om dagarna genom att inte göra någonting. Försöker andas. Ser mig själv ligga utslagen på sängen. Slutar andas. Försöker gå framåt men går bakåt. Det handlar inte om planering, det handlar om att falla genom planeringen. Genom alla hål. Luckor. Dagar. Timmar. Skulle ha gjort det och det igår men gjorde inget av det.
Spenderar tid ute, inne i stan sittandes i parker och tro att jag är förälskad igen. Det är jag inte. Du kan vara lugn. Jag har tappat tron på mänskligheten, börjat hata alla som inte hatar mig.

Till en vän sa jag: jag lever i en tom låda. finns inget här. bara mitt splitter.

Man försöker inte sy ihop mig, lämnades inte in någonstans på lagning. Jag är kvar. här.
Jag drömmer om sånt man drömmer om och jag fortsätter se mig själv utslagen på min säng. Medvetslös. Händerna utfläkta över lakanet. Ögonlocken vilandes över mina stora ögon. Jag drömmer inte. Jag ska aldrig mer drömma.

Jag kanske borde flytta igen. Lämna allting. Lära mig att andas. Flyga. Hoppas. Vi får se.

måndag 10 maj 2010

försent för edelweiss






Skriver anonyma brev till bittra hundvalpar, springer runt på poesifestival och hittar ord och tappar ord. Erkänner känslor för andra än mig själv och ändrar mig snabbt och tror att jag bara vill ha kärlek. Är känslomässigt förvirrad, kanske för besatt av tanken på att ha någon försöker lossna från världen och vill resa bort en längre tid. Jag ska snart skriva något av värde, det är så svårt nuförtiden för att jag fångar upp ord och tappar dem lika snabbt och ni får inte tröttna på denna brist utan vänta mer än gärna. snart. så.

söndag 9 maj 2010

ipodanteckning nummer 1

jag är din utsöndrade svett
du är nätter och fläckar på mina lakan
vi är rullen i engångskameran jag väntar flera månader med att framkalla
den här texten är min dröm, din oönskade olycka och vår införstådda omöjlighet. Jag önskar lömskt en idiot att ligga med så jag kan glömma allt vi inte är. Min vilja är din lathet och din vilja är ovanför marken. Har inte sett på maken men idag är jag riktigt ful och sover i korridorer flyger med ridåer på en scen, promenerar längs götgatan tänker på dina tänder på mig brinner upp gör slut lämnar kvar mig själv är inte jag är en hopplöst förälskad människa som med insektsben försöker gå vidare.

måndag 3 maj 2010

INSEKTER

kom tvåa i en poetry slam-tävling med den här texten:

Vi krossar allt med våra bara händerhuden mot tegelväggen och
några rivsår får man faktiskt räkna med/
dagen blir natt och natten blir jag
svart
mörk
kall
varm
ljummen
det är ett system vi inte kan göra något åt och/
någon dag brister det
någon dag brister allt/
dysfunktionell defekt och missförstådd
du jag och alla andra
anförtrodd obebodd
tom och förstenad
det är du jag och alla andra
ingen/
är/
perfekt/
Fäster dig på kroppen stjälken stjälper/
du är spindlar och du krälar hela tiden närmre
äter dig inåt lämnar märken
jag är köttig och svårläkt/
utfläkt nerkräkt
hör röster som säger: det här är inte bra det är destruktivt osunt
man skall icke leka med insekter insikter verklighetsflykter
tänker på hur du rycker
bort dig
från mig
lämnar märken/
trycker huvudet mot marken skadar hjärnbarken
tömmer inälvor
lämnar utsagor
slagord
pratar så mycket att jag får magont
lösgöra bortföra
förstöra
det är inte marken du står på
det är livet under den
insekter insikter livsflykter/
du bara rycks med

lördag 1 maj 2010

Och jag saknar pappa

Det var en av våra alla sommarsemestrar tillsammans, familjen, den stora kärnan, lyckan och styrkan. Familjen, vår familj, inget skulle skada det sköra vi hade för vi vårdade det så väl men jag tror vi mest hade sönder allt själva. Hur som helst.
Vi åkte bil dit, stannade några gånger på vägen innan vi var framme. Lyssnade på musik i bilen och när jag tänker efter nu så hade vi kunnat vara med i en amerikansk familjefilm. Allt hade kunnat vara bra.

Vi hade hyrt en stuga i Norrland. Pappa skulle fiska och mamma skulle njuta av solen. Jag kommer inte ihåg att de åkte ut i båten tillsammans någon gång den resan. Men jag minns, jag minns pappa i eftermiddagssolen. Hur frågande han ser ut varje gång han kisar ögonen. Jag minns pappa i norrlandsnatten. Jag minns pappa i morgonljuset. Jag vet inte riktigt om han ville ha med mig i båten den kvällen för han trodde inte att jag skulle klara av att vara vaken. Men jag satte mig i ändå. Vi fick bara aborrar hela tiden men vi åkte runt hela kvällen och natten tills solen gick upp. Den här texten har ingen poäng eller något fint avslut den bara är.
Jag tänker väldigt mycket och väldigt ofta på pappa och på allt som blev och varje gång vi ses så förklarar han att det som var mest jobbigt var att vi barn rycktes bort så fort.
Det jobbiga var att han försvann så himla fort och även fast han fortfarande spelar en väldigt stor roll i mitt liv med tanke på att han är min pappa så skriver jag "försvann" för att det gjorde vi alla. Försvann från varandra och det som ändå varit bra.


Snart ska jag återkomma med något ni kan förlora er i.