om sorg:

1. Klockan är nästan halv tolv och jag borde sova. Jag borde vänja kroppen vid att somna innan det blir ett nytt datum och jag borde skärpa mig. Jag borde ge min kropp vad den förtjänar, ta hand om den, vårda den. Jag borde vara snäll mot mig själv och sluta vara så destruktiv. Jag älskar att vara ledsen. Jag hatar att vara ledsen. Jag kan känna sorg i allt jag gör, placerar mig i en kuliss där allt egentligen bara är gråskala. Jag är alltid huvudpersonen, den som alla tycker så fruktansvärt mycket synd om där de sitter framför bioduken. Jag får allas ögon att tåras när jag i filmen behandlar sorg, på mitt egna vis. Fast det finns inte bara ett sätt, eller en scen, eller ett tillfälle. Det är hela tiden, överallt. Det finns oändligt många scener. Oändligt många biodukar att gråta framför. Jag älskar sorg, det brinner i hela kroppen när jag känner den i hjärtgropen. Jag hatar sorg. Det brinner i hela kroppen när jag känner den växa i hjärtgropen. Jag sår frön och låter rötterna växa, vattnar med all sorg jag suger åt mig varje dag. Inuti min kropp växer det flera träd, odlade med hjälp av sorg. De kommer aldrig sluta växa.

2. Jag skickar ett sms till världens bästa där jag skriver:

"Jag vill inte behöva dig lika mycket som jag gör. Allt bara tär"

Och han svarar:

"Det är okej att behöva mig så mycket som du gör"

Och jag skriver att jag är rädd för att han någon dag ska tröttna utan att berätta det för mig, samt att jag nog skulle dö om det hände.

i svaret på det skriver han:

"Vi tröttnar inte på varandra, vi är Thelma och Louise, ända över kanten på stupet"

Och jag älskar honom för det. För att han finns och för att han är min bästa vän.
För att han aldrig kommer tröttna.


3. Det är lördagkväll och jag har livnärt mig på öl och chilinötter de senaste helgerna och veckorna. Jag kommer fram till att det aldrig någonsin kommer bli något mellan mig och de bruna ögonen. Mina ögon är blågröna och de kommer aldrig titta in i hans igen. Inte på samma sätt. Jag gav upp någon gång när vintern var som värst. När jag stod ute och frös och mitt hjärta krockade med ett annat hjärta som ville samma sak som mitt. Som fick som det ville. Som i sin tur slet ut mitt hjärta ur min bröstkorg och slängde det på den snötäckta marken, lämnade det där för att frysa ihjäl.
Jag fortsätter tänka att om jag någonsin föds på nytt igen så ska jag födas utan hjärta.
Man behöver inget hjärta, hittills har det bara skadat mig.
Jag trivs lite i det, gillar att plåga mig själv med att granska hennes utseende, föreställa mig hur hon ler när ni möts någonstans. Hur dina armar känns runt mig och hur det skulle vara att möta dina läppar. Hur vintern skulle bli vår och vi skulle hålla våra händer genom det.
Jag gav upp. Tredje gången gillt nu.

4. Han får mig att vilja läsa jättesnabbt. Jag läste ut en bok idag, innan hade jag bara läst några sidor men jag kände att jag var tvungen att läsa snabbt så att jag kan läsa en till. Han får mig att vilja bli professor i biologi. Han får mig att skratta. Det allra viktigaste. Jag skrattar aldrig så det känns i hela kroppen, men när jag skrattar med honom blir jag varm inombords och jag vill aldrig sluta. Vill leva med den känslan hela tiden. Vill så ett frö inuti min kropp som senare växer och blir till skratt. Evighetslånga skratt, sådana som gör att man viker sig och börjar gråta.
Men så finns den där blockeringen och tanken på att jag har gett upp så många gånger och tanken på att det inte är värt det och tanken på att det finns så många som är bättre än jag. Så jag lämnar allt oberört.

5. Hon finns överallt nu. Mitt rum är hennes rum. Sista natten hon sov här så målade hon fåglar i mitt akvarellblock, hon är en fågel. Jag frågade henne om teckningarna och sa att de var fina. Jag tror att de ligger kvar i källaren. Hon målade en bild på två sorgsna fåglar, hon vill tatuera in dem. Inte just de sorgsna men fåglarna. När jag kommer hem från skolan så tänker jag på saker jag ska berätta för henne, så kommer jag på att hon inte kommer sova hemma ikväll och inte någon annan kväll överhuvudtaget. Hon har flyttat ut nu, det var mitt fel.
Men det var inte bara jag som tog sönder mig. Men jag saknar att berätta småsaker. Att berätta saker på nätterna överhuvudtaget. Jag saknar till och med att gråta och ha hennes arm runt mig, höra hennes varma ord. Jag vill att hon ska undra vad jag tänker på. Jag vill att hon ska ge mig något tecken på att hon förstår vad jag menade. Jag vill inte känna att jag har förstört allt.
Och jag vill ha mina saker tillbaka. Jag vill kunna berätta helt obetydliga saker för henne och veta att hon inte bryr sig egentligen men lyssnar för att vara snäll.