söndag 11 december 2011

f-a-m-i-l-j

Hur löven faller om hösten. Sakta singlandes neråt, vilandes på marken. Hon frågar om det är kallt ute, jag tänker att det inte gör någon skillnad om jag svarar fel för du kommer ändå inte röra dig därute, du blir rädd då. Det är kallt ute, svarar jag. Frosten lägger sig över löven på marken och vi väntar på snön. Det går veckor innan den kommer och när den kommer, så faller den fort, försvinner i samma sekund. Jag tror att marken äter vintern. Den tar allt dåligt. För den delen kommer det inget bra ur den heller, mina nyplanterade smultron som jag satte i en kruka en varm julidag växte aldrig. Det blev bara fler smultronblad, men inga bär. Inga sötsura bär.

-

Det är sommar på Gråheden och min pappa står vid grillen, jag leker i skogen med min syster och vi springer bakom huset. Hundarna skäller på oss när vi springer, deras hundgård ligger på en höjd från huset och i sluttningen växer det smultron. Vi plockar, slänger alla de bruna, smakar de som är röda. I min mun smakar det sött och surt och sommar. Frihetskänslan som infann sig när rektorn haft sitt sommartal i kyrkan och man hade suttit på sin plats i sitt klassrum, fått ta emot ett pris för att man varit bäst på nutidskrysset, fått sin tårtbit, fått sin kram av sin lärare (som man aldrig ville ha ör det var konstigt, luktade inte mamma). Då var det sommar. Då kunde man cykla ner till älven medan pappa gick bredvid med en hund i varsitt koppel, i varsin hand. Där gick mamma, där gick min syster, där gick min bror. I eftermiddagssolen gick vi ner för att titta på hur älven brusade där det var som mest strömt. Jag tänkte alltid att om jag åker båt i älven någon gång och hamnar där, i strömmen, så dör jag. Vi åkte alltid uppströms med båten, aldrig till strömmen. För då dör man.

Så går vi hemåt igen, det är lite kyligare ute, lite mer mygg. Sätter oss inomhus och tittar på tv. Med varsin chipsskål i handen sitter vi på rad, mina syskon och jag. Min pappa och min mamma satt kvar vid köksbordet och pratade. Hon med ett glas rött vin, hand med en iskall öl.

Hon säger god natt till mig med ett leende, jag säger att hon ska låta det vara tänt i hallen och dörren ska vara öppen. När hon har gått ner för den gröna trappan så lägger jag täcket över huvudet och blundar.

Det är morgon, jag går upp först av alla och bankar på deras dörr, de ber mig att göra frukost som ett trick för att jag ska gå därifrån. Men jag ger mig inte, tänker att det minsann, får de fixa åt mig. Så äntligen är vi alla nere i köket, på bordet står det fruktyoghurt och ägg så det räcker till alla i familjen. Där står oboyburken och skivorna av skogaholmslimpan ligger i en smulig hög. Så pratar vi om vad det ska bli av den här dagen och jag säger att jag vill åka och bada, men får ett nej som svar. Då springer jag upp på mitt rum och gråter och tänker att mitt liv är en film och någon räddar mig snart. Min pappa kommer upp för trappen och är förstående och snäll, någon timme senare åker vi och badar. Allihopa. Solen skiner över skogstjärnen och vi har med oss matsäck. Alla badar och skrattar, och nu tänker jag att det var de här dagarna som var finast. Och jag saknar dem.

Men det var inte sådär fint och perfekt hela tiden. När vi blev äldre förändrades något, det blev mörker istället för ljus. Den ena gick och la sig medan den andra stannade uppe och pratade om livet alternativt lyssnade på en och samma låt om och om igen och grät.

Allt blev svart.

-

Vi sitter vid samma bord som vi åt frukost vid den där soliga sommardagen. Dagarna innan har jag haft mina finaste vänner på besök och firat min födelsedag, ensamheten som bor hos mig blev lite mindre när jag hade sällskap. Men så åkte sällskapet och i mig bildades ett stort hål.

Jag visste att den här dagen skulle komma, min syster hade dragit mig åt sidan och sagt att vi skulle ha det här mötet när mina vänner åkt hem. Det var en kall januaridag, en av de första det året. Jag hade åkt fram och tillbaka till Malung för att lämna min finaste bästa på tåget.

Jag sitter längst ut till höger på kökssoffan, min syster sitter på min vänstra sida, min bror sitter mitt emot min syster på hans plats och min mamma till vänster om honom på sin plats, min pappa sitter på kortsidan, närmast mig och mamma. Vi är inte så formella av oss, det finns inte utrymme för diskussion, är det något så är det så det är och ordet kompromiss är liksom ett dött uttryck, det fungerar inte i praktiken.

Alla tar ett djupt andetag, tills min pappa öppnar munnen samtidigt som min mamma börjar prata men det är han som hörs mest. Min mamma slutar prata och där sitter vi, en familj bestående av fem människor, som sakta förvandlades till fem trasiga, små.

De sa till mig att jag inte skulle lägga någon skuld på mig själv, just då undrade jag varför jag skulle göra det när det inte var mitt fel. Det kom ifatt mig, jag ägnade nätter åt att komma på hur jag hade kunnat göra annorlunda, att allt kanske hade blivit bättre om jag inte funnits, att jag var tvungen att göra allt bra igen, att det alternativet fortfarande var möjligt.

Men det var inte möjligt, skulle aldrig bli möjligt.

-

Jag är inte ledsen över att det är som det är nu. Det enda jag är ledsen över är att jag saknar hur allt en gång var och att det är så himla långt bort från nu att det känns som att det inte ens har hänt. Jag vill vara där igen. På Gråheden, i mitt rum, vid älven, i klassrummet. Det får mig att undra vart min barndom tog vägen, för den kittlar inte i skinnet längre. Den har försvunnit och jag undrar om jag kommer hitta den. Känna allt igen, hur det kändes att cykla på grusvägen åt vilket håll jag ville, hur långt jag ville, gå upp i skogen och springa runt alla träd, gå ner till älven och stirra på vattnet, springa till bussen varje morgon och åka den till skolan, gå upp på vinden där det var kallt och luktade på ett speciellt sätt, klä ut mig med kläderna i den blå kistan, sitta vid bordet i köket och äta middag med min familj.

Det är snart fyra år sen, men det känns fortfarande så himla nära.

1 kommentar: