Om natten drömmer hon om nyckelbensgropar, kindben som syns och revben man kan spela på. Hon drömmer om klänningar hon aldrig kunnat ha och byxor hon aldrig fått igen i midjan. Drömmer om affärer hon aldrig går in i för att kläderna inte finns i hennes storlek, drömmer om att hon slutat gå till damavdelningens tantavdelning för att hitta kläder i hennes storlek.
Fast.
Hon är inte så stor egentligen, bara det att hon önskar hon var mindre, smalare, tunnare.
I de värsta eller bästa drömmarna stoppar hon fingrarna i halsen, i de drömmarna kan man lägga saker i nyckelbensgroparna för att de är så pass djupa, man kan inte nypa i hennes kinder längre och storlekarna som hon velat springa ifrån så länge ligger långt bakom henne.
I de drömmarna är hon vackrast av alla.
För är man smal är man fin, det har hon lärt sig.
Är man tjock är man ful.
man kan vara hur smal så helst, så smal och fin och underbar att det går in så mycket att det kommer ut på andra sidan; ångesten kommer ändå finnas kvar; ångesten och rädslan kommer ändå alltid vara ivägen för ens egen lycka; för att våga ta steget till att vara kär och vara någon som en annan kan vara kär i; det handlar inte om tjockhet och smalhet; det handlar om rädslan för det och hur man bemästrar den.
SvaraRaderajag tycker om dina ord, det är som att jag har skrivit dom(fast ett produktivt jag som faktiskt sätter ord på det jag känner istället för att blunda för mina egna känslor och säga "nej då, inte allsde")
/a