Något om allt möjligt som är värt att veta

Frostbiten.
Jag är frostbiten. Det är is i mina sår. Jag har blivit biten av frosten.
Frost runt hjärtat, frost på mina ögonfransar, frost i håret. Jag gjorde fel när jag flydde från mitt liv. Jag glömde skydda mig från frosten.

Tunnelbanorna kommer och går, ibland får man vänta tio minuter, ibland bara en. Ibland får man springa med hjärtat i halsgropen och hålla i sina grejer bäst man kan så man inte tappar något. Ibland får man sitta på en bänk, studera de människor som går förbi, ha hjärtat dunkandes i halsgropen för att någon går för nära kanten ner till spåret. Ibland står man bara och kollar ner i golvet, undrar när någon skurade där senast.

Ibland är man kär. Då försvinner verkligheten i ett par månader. Man glömmer vem man är och tänker bara på hur orytmiskt fort hjärtat slår i takt till låten som får händerna att darra. Sedan är man uppe hela nätterna, skriver dagbok, skriver ner anteckningar i mobilen, fantiserar. Man undrar hur det skulle kännas att möta ett par läppar som skulle vilja möta ens egna. Hur det skulle kännas att utforska någon annans hudpartier. Man undrar om det skulle pirra då. När man fått kakan alltså. Om man skulle vilja ha den kvar eller skulle vilja ha mer. Men vad finns det mer än perfektion undrar man då.
Så tänker man på tungor som leker med varandra i en säng inuti ett tonårsrum som månaderna innan varit en krigszon för kriget man alltid har mot sig själv. Ens eget rum.
Sen somnar man med ett leende på läpparna och vaknar lika ledsen igen för man är ju fortfarande lika ensam som dagen innan.
Sen går allt åt helvete som vanligt. Så blir man stillastående ett par månader, sen börjar allt igen. Något man vänjer sig vid men som verkar overkligt vid första anblick.
När man hittar rätt har man gått vilse och det finns inga förklaringar, inga stödord som kan hjälpa en att agera. Det som händer, händer. Oftast blir det bra. Ibland blir det dåligt och man får börja om igen. Ibland är det bra att gå vilse.
Imorgon åker jag till Gröndal istället för Gullmarsplan, då har jag åkt vilse.

Ibland händer det att inte alla är som en själv. Den upptäckten kan ta tid, men kan också gå väldigt snabbt. Det kan uppstå komplikationer och missförstånd. Men man kan också passa väldigt bra ihop för att man inte är alldeles för lika. Utan att det är mycket som stämmer in men inte allt. Lite som Vg på ett prov. Det är såna som blir bästa vänner sen förresten.
Fast allt fint tar ju slut någon gång också, inte alltid men ibland händer det.
Då blir man ledsen och hjärtat går sönder, man blöder inuti varje dag som går tills såren självläker. Det kan ta upp till en dag till en hel livstid. Det beror på vem man är. Sen händer det ibland att man blir osams på grund av någonting man inte har någon som helst koll på. Då händer ungefär samma sak, men veckan efter kommer man på att all ledsenhet var förgäves och att man ansträngt sin arma kropp i onödan. Hjärtat gör förstås fortfarande ont.
Efter den händelsen, blir allt konstigt och pinsamt och inte alls som förut.
Sen händer det att man behöver en paus från varandra och den pausen kommer ibland av sig själv. En bomb släpps och en vänskap bryts upp för stunden. Men det är inget att vara rädd för, för man hittar så småningom tillbaka till varandra.
Man slits isär ibland också. Då är saknaden olidlig. Det finns inte så mycket mer att säga om det än att det är olidligt.
Då drömmer man om kramar utan slut, om lena stämmor som gjort en trygg förut.

Om man står på västerbroplan en måndagkväll då tar man oftast 153:an mot Bredäng därifrån. Man studerar alla olika människor som kliver på och av. Hur nästan åttio procent försöker kliva ut ur bussen utan att trycka knappen som öppnar dörrarna. Hur deras näsor nästan trycks mot dörren och hur de backar ett steg för att komma åt den lilla knappen som sitter på sidan om en precis där gången delas av med ett mellanrum för dörrarna. När man sitter där och ser på bebisarna i barnvagnarna, hundarna och tanterna även medelåldersmänniskorna och de stackars alkoholisterna, uteliggarna samt ungdomarna som ser ner på en, så tänker man att jag ska åka längre än er och gud vad skönt det känns för att då hinner jag tänka mer än er och hinna trivas på bussen innan högtalarkvinnan ropar ut min hållplats och jag trycker på stopp.

Och det är nu 135:an rullar ner för Ålgrytebacken och högtalarkvinnan ropar ut Mälarhöjdsbadet. Det är nu jag trycker på stopp och det plingar till där framme. Det är nu jag hoppas att busschauffören hör plinget och stannar några meter fram. Sen går jag av.