Flyttfågel

Mars 2009.

"Huden torkar ut och ramlar av det är samma dag som igår.
Man trampar upp snön till en luftballong i parken bredvid vägen som går hem. Om jag lägger mig i korgen, flyger jag kanske iväg eller så fryser jag ihjäl medan snön smiter åt som en äcklig iskallhinna."

Augusti 2009.

"Är helt orkeslös. Vill bort. Upp. Ibland."

"Det är som att 95 procent av mig har dött."


Det är september nu. Jag har blivit transparent. Jag har glömt lukten i mitt gamla rum, glömt bort hur många trappsteg det fanns i den gröna trappan och hur kallt det alltid är på vinden. Jag har glömt hur det känns att dra fingrarna längs väggen precis nedanför fönstret i trappen och varför det inte fanns nån balkong utanför dörrarna på övervåningen. Jag har glömt hur det ser ut ovanpå loftet i ladan och när bussarna går på torsdagar och tisdagar. Jag har glömt svampstället uppe i skogen och jag har glömt varför jag ville bort. Jag har glömt hur min pappas famn känns och jag har glömt att sakna mina vänner från andra städer. Jag har glömt hur man åker slalom och hur man spelar fotboll och handboll. Jag har glömt hur kall hösten är och om jag någonsin har ägt en höstjacka.

Jag har en känsla inuti som ligger och trycker. Ett rop på hjälp och en lösning. Men då min hjärna och mitt hjärta inte kan enas och då min egna vilja inte vill enas med något av det så kan jag inte. Jag har ofta funderat på att lämna allt det här nya för att det kanske är bättre någon annanstans. Ofta nuförtiden så känns det som att luften skulle vara lättare någon annanstans.
Jag vill vara en flyttfågel, jag kan inte slå rot någonstans då det alltid kommer finnas människor som suger mitt liv ur mig.
Förlåt mig nu men jag kanske vill härifrån.