En novell jag skrev i skolan, kanske inte riktigt klar än.

Hennes hud är helt vit mot det röda underlakanet. Det hjärtprydda nattlinnet har åkt upp en bit över hennes höft. Man ser hennes trosor och du står vid hennes sängkant. Betraktar varenda sömnrörelse och hårslingor som lagt sig över hennes ansikte. Det är en ny dag idag. Idag ska du berätta för henne att du inte är kär längre. Nästa natt kommer hon inte sova såhär.När du står där och betraktar henne kan du inte hjälpa att din blick fastnar på de tryggt sovande ögonen. Hon är finast sådär. Ljummen och varm på samma gång av morgonsolen. Hennes hud blänker nu. En hel stjärnhimmel får plats där. Det vet du. En gång somnade ni tätt intill varandra på en äng under stjärnhimlen och du var så rädd att den skulle falla ner på dig men hon skyddade dig. La sin kropp tätt intill din sedan somnade du. Du har sömnproblem, sover oftast inte utan insomningsmedicinen. Ända sedan dess har du önskat att den här dagen aldrig skulle komma för att du vet att du är en sådan som alltid lossnar. Ni satt aldrig ihop från början. Hon växte fast som en extra kroppsdel.

Var hon armarna som höll om dig, benen som fick dig att fortsätta gå, eller hjärtat som slog som hårdast när hon drog med fingrarna över din rygg?
Ångrar du dig nu?

Det är timmar kvar tills hon vaknar. Hon sover alltid lika länge. Än är klockan bara fyra och du har inte kunnat sova bredvid henne på fem dagar. Hur kom du in hit? Tog du reservnyckeln som du vet ligger under stenen på trappen? Ja det gjorde du. Du vet att du får göra sådant. Nu vänder hon på sig, ligger med ansiktet mot solen som börjar gå upp. Hennes kropp är alldeles sommarbrun och du minns dagarna nere vid havet. Du minns promenaderna till glasskiosken, du minns allt. Något du glömt bort men som hon minns är när du berättade om din rädsla för kärlek. Hon minns att sekunderna efter så skakade hon om dig och sa att hon också var rädd. Du tittade bort för där och då så visste du att hon någon dag skulle lossna. Din extra kroppsdel.

Ibland sliter man av sina kroppsdelar för att man tröttnar på dem. En man i Amerika slet av sitt ben när han fastnat i skaren. Det behöver förstås inte vara sant.
Slet du av henne för att du aldrig ville lossna själv?

Du sätter dig ner på golvet nu. Tittar dig omkring i rummet och tänker att lukten här inne är er egen. Men du kommer aldrig mer lukta så. Det här är sista gången du är här. Var noga med att memorera varenda sak du är rädd för att glömma. Doften i nyckelbensgropen, hennes leverfläck ovanför läppen, hennes mellannamn och födelsedatum samt hur hon såg ut när hon sov. Nu sitter du på golvet och föreställer dig hur det ska gå till. Om du ska säga något eller bara försvinna innan hon vaknar, hur hon kommer reagera om du säger något och om hon kommer höra av sig igen. Du är rädd för att hon kommer att hata dig och du hatar dig själv för det. För att du är en sådan idiot. Något du alltid önskar att du kunde säga till henne är att du älskar henne. För det gör du. En hel massa. Du är rädd och paranoid och en elakare version av ditt hjärta har flyttat in i din hjärna. Du tror att hon har tröttnat på dig. Därför ska du göra det här. För att du har lossnat. Du tror att hon hatar dig för det. Därför kan du inte säga att du älskar henne. Men hon gör det, älskar dig.

Hon gnyr till i sömnen och du ställer dig upp direkt. Så rädd för att hon ska vakna. Idag önskar du att hon aldrig ska vakna. Aldrig dö men heller aldrig vakna. Det här är den enda platsen på jorden som du vill vara på. Ska du dö någonstans och på något sätt så ska det vara här.

Jag vill dö med dig. Jag vill leva med dig. Jag älskar dig. Dessa meningar borde komma efter varandra ur din mun. Inget annat. Om det inte vore för att du redan bestämt dig.