Lyssnar på låten som alltid spelas i danssalen på torsdagmorgnar. I'm scared med Duffy. Jag vet inte varför men sån här musik går bara att lyssna på, på morgonen.
När jag tänker på morgonmusik så tänker jag på den enda morgonen på emmaboda då jag inte ville hem. Minns inte vilken dag det var minns bara att jag och Linnea satt utanför tältet i våra claes ohlsson-stolar och älskade livet. Det var helt fantastiskt. Jag vet inte var Emmie var då, i tältet kanske hon var borta hela tiden. Lillskrutt.
Igår var nog världens bästa dag. Om alla dagar skulle vara som gårdagen skulle allt vara mycket enklare. Men en växande känsla i bröstkorgen som gör så att det känns som den svullnar upp finns alltid där. ALLTID. Det är liksom det där obehagliga pirret som egentligen inte är något pirr utan mer envist pickande. Ibland mindre tydligt, ibland mer. Jag vet inte vad jag kan göra åt det.
Växande envist pickande.
Nog om det.
Jag kanske ska försöka skriva något fint här någon dag snart.
The cold swedish winter is right outside
(I just want somebody to hold me through the night)
"När jag tänker på morgonmusik så tänker jag på den enda morgonen på emmaboda då jag inte ville hem."
SvaraRaderaDu är nog min våtaste dröm just nu.
Inte nog med att du varit i Emmaboda och velat hem (jag också), du citerar Jens Lekman.
Om du någon gång kommer till Uppsala måste du se till att hitta mig.
Jag känner mig smickrad, hur jag ska hitta dig då är dock en gåta.
SvaraRadera