torsdag 4 november 2010

Alla filmer, alla böcker handlar om dig, alla ryggar tillhör dig tills jag går fram ”Förlåt jag trodde det var nån annan”

och när jag lyssnar på det här,
så skriver jag det här:

Din hud är som en darrig fönsterruta. Hela ansiktet vibrerar när jag stilla lägger huvudet på din axel. I kramarna blundar vi och jag undrar vad du tänker på. Jag undrar om, du tänker på mig.
Så himla kallt dessa dagar, vinden blåser igenom vilket foder som helst. Hjärtat har inget foder, heller ingen livsförsäkring. Vad gör man med ett hjärta som har dött kärleksdöden? Kan man återuppliva ett hjärta som dött kärleksdöden, och vad kostar det?
Kanske en kärleksdöd till.

Det kostar ingenting att falla handlöst för någon, men ändå känns det som att man förlorar så himla mycket. När jag tittar på dig, in i dina djupa ögon, så känns det inte värt att hoppas. För att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet.
Och man förlorar allt man är, man förlorar allt man känner, man förlorar förmågan att leva på riktigt.
Jag är transparent och jag undrar om du ser igenom mig, om mitt hjärta bultar genom tyget, om du ser att det bultar, om du ser att hjärtat skriker, om du ser hjärtat överhuvudtaget. Ser du mig?

Jag hade ju slutat med sånt här för längesen, det är aldrig värt någonting. Fast när jag sitter på bussen påväg hem och tänker på framtiden, tänker att jag vill söka en musikhögskola, så tänker jag att jag nog är för dålig, att det inte är någon idé att pröva ens. Men om jag skulle vara dålig, då skulle alla människor ljuga för mig, skulle jag vara ful, skulle alla människor ljuga för mig. Så, jag måste sluta tro att jag inte är värd någonting, måste sluta tro att jag är dålig, ful.
Den enda som ljuger för mig är jag. Det jävla JAGET som inte har någon aning egentligen.

Din hud är som en darrande fönsterruta i en buss. Den vibrerar när man lägger huvudet mot. Tänker på dig. Tänker att, den enda som ljuger för mig är jag. Och att det kanske finns en chans, på någon spårvagn någonstans.

2 kommentarer: