som gråsparven när hon sjunger

Solen skiner nästan nu och
andetagen stockar sig inte längre i halsen
jag är full av liv men kan liksom inte leva
hjärtat slår i normal takt men jag känner att
det är påväg ut
nervtrådarna är svaga nu
de sitter där för att de måste men åh
inget resår klarar den allra värsta spänningen

jag trodde jag var död i vintras
trodde att jag hamnat i en förvrängd himmel
för bilden av livets slut är inte grå
den är mer dimmig fast skiner i blått
det visade sig att jag låg i en krater
kriget var slut och alla hade gått hem
och min bröstkorg var full av något som gjorde att
andetagen inte var tillräckligt starka nådde inte ända fram

januari var mer som de få sekundrarna
mellan två låtar på en skiva
oändligt långa var dem och jag trodde jag var felaktig
defekt och tillbaka till fabriken med mig
men så kom februari och jag visste att jag överlevt denna gången
också
fast så kom ensamheten och mitt immunförsvar denna vinter
har inte varit något försvar alls
jag skyller på alla andra fastän det kanske är mitt eget fel
varenda natt i min alldeles för stora säng kändes som veckor
och jag drömde om fingertoppar mot min ryggrad
och händer att hålla i

nu är det mars och mitt ansikte har dött
forskarna har ännu inte upptäckt någon
bromsmedicin för ensamhet
(och jag önskar jag var finare)