Om förorten

Man sitter på tunnelbanan, åker röda linjen mot varken Ropsten eller Mörby Centrum. Man går av där man hör hemma och i mitt fall Bredäng. Centrum är en plats inlindad i betong. De två videobutikerna, Bredängs bar och kök, den lilla pressbyrån som säljer cigaretter till minderåriga, de två mataffärerna och alla pizzeriorna samt lågprisaffären och den exotiska butiken Bredängs Livs hälsar en välkommen. Samt alla de som fått för sig att Centrum är det bästa stället att hänga i dagarna i ända. Man går rakt fram när man kommit ut från tunnelbanan och vart rakt fram är vet bara jag. Men rakt fram går man, under tunneln där det hänger tavlor målade av skolbarn, vissa sönderklottrade andra fortfarande lika mellanstadiebarnsfina. Man fortsätter ut på gångvägen, lyssnar till alkoholisterna, blir lite rädd för rösterna, sluddret och lukten som känns så fort de närmar sig. Sedan öppnar allt upp sig.

Betongklumparna står uppradade, en efter en. Där finns andra maträtter än Falukorv och stuvade makaroner, där finns andra kryddor än svart- och vitpeppar. Där finns andra språk än bara svenska och dialekter vi inte ens visste fanns. Där finns bråk under köksfläktar och cigarettrök inomhus, där finns sorgen efter förlorade far- och morföräldrar i krig, där finns saknad efter soldater och flera olika hemland, där finns hjärtat. Förortens hjärta finns i de uppradade betongklumparna. Och jag menar inte att peka ut några, jag menar att där finns alla.
Alla olika, det finns Muhammed på tredje våningen och Svensson i lägenheten intill och på femte gömmer sig en gammal knarkare, som man bara ser ibland och bara för att man vet att han är knarkare fryser man till is när han går förbi, så rädd för att han ska tvinga en att snorta kokain eller injicera något i ens arm.
Så rädd för att vintern alltid ska vara vinter blir man när man ser hur snön faller över Ålgrytevägen när man kommit dit, hur varenda gräsyta är täckt av centimetertjock snö.
Därför går man ut i en tunn tröja en dag då solen lyser så himla fint och bara för att det är fem grader varmare än dagen innan tänker man att det nästan är sommarvarmt.
Så får man frysa när man går till tunnelbanan, när man sitter och väntar och när man ser alla vinterklädda förortsmänniskor gå av och på.
Frysa får man göra, fastän det inte ens är kallt.