onsdag 17 november 2010

"att vara tillsammans är att vara tillräckligt långt borta från allt annat"

Jag läser Gunnar Ardelius, reciterar och hoppas. Hoppas att jag någon gång ska uppleva den fina kärlek som utspelar sig i böckerna, att jag någon gång ska gå från ensam till oensam. Att jag kan få det ekande tomrummet i hjärtat och min ena hand att fyllas med någonting, kanske kärlek och en hand till.

"Ibland när du tittar in i mina ögon så måste jag titta bort för det känns som om du kan se vad jag tänker"

Och när du står i strålkastarljuset och ler och tittar, vänder bort och tittar så känns det precis så. Som att du kan se vad jag tänker. Som att jag öppnar upp bröstkorgen och du kan titta in, som i ett litet dockskåp. Du kan flytta runt artärerna och venerna, flytta hjärtat.
Röra till det mer än vad du redan har gjort.

"Redogör för alla gånger du tyckt synd om dig själv. Stanna kvar i den känslan tills du ruttnar. Redogör för smärtreflexen. Sitt vid ett kafébord och se ut som att du väntar på någon. Svara på följande frågor: Var i kroppen sitter olycklig kärlek? Hur många röster krävs det innan det blir ett sorl?"

Jag tycker inte längre synd om mig själv, självömkan är ett tillstånd. Alltid det nuvarande tillståndet. Jag hatar att tycka synd om mig själv men något så enkelt är svårt att koppla bort. Och ja, det gör ont. Som att någon tuggar taktfast på min halspulsåder. Man väntar alltid på någonting, det är en känsla omöjlig att framställa ur ingenting. Just nu, väntar jag på dig och olycklig kärlek är blodet som gör så att min kropp fungerar som den ska.

"Går det överhuvudtaget att tänka sig en frisk människa? Skulle du byta underkäkens tänder mot en kram? Skulle du dra ut alla tänder, en efter en med en tång, för att få veta om någon verkligen tyckte om dig? Skulle du vara med vemsomhelst för att slippa vara ensam?"

Tänker att jag någon gång ska sluta med det här, romantiserandet kring att hitta någon som tycker om en. Någon gång ska jag sluta tycka att allting är hopplöst och grått och fult och trist. Samtidigt känner jag hur det ekar tomt, som att min kropp inte var stöpt för att ligga bredvid någon annan. Som att luften jag andas inte är någon annans, som att ingen har rätten att känna något för mig. Som att hela världen är ett stort svart hål som slukar mig hel.

"Tror du att du skulle vilja vara med mig om du kunde läsa mina tankar?"

4 kommentarer:

  1. jag tycker verkligen om hur du skriver. sen har du utmärkt smak när det gäller böcker också.

    SvaraRadera
  2. vill verkligen skriva ett par välvalda ord om hur fruktansvärt jävla fint och skört det här är, men jag får inte fram nånting.
    kära trasselhjärta, du är fantastisk.

    SvaraRadera
  3. jag tror inte att man ska sluta romantisera, det är lika med att ge upp, tappa hoppet och lägga sig ner för att dö. visste du att katter känner när de snart ska dö och då lämnar de sin familj, lägger sig på ett undangömt ställe och somnar in.

    någongång kommer den där fina kärleken, jag lovar. ibland måste det bara ta lite tid.

    SvaraRadera
  4. Gunnar Ardelius skriver så himla bra och det gör du med.

    SvaraRadera