Linnea Lind

Jag sjöng på skolavslutningen förra sommaren. Det var sista skolavslutningen i den kyrkan och jag sjöng. Jag valde efter många om och men att spela Fix you av Coldplay.
Och jag spelade för dig Linnea. Till dig.
Just i denna sekund så faller det tårar från mina kinder och jag trodde inte att man kunde sakna någon såhär mycket för det har jag aldrig gjort förut, men jag tror att det krävs en väldigt speciell människa för att få mig att sakna så mycket. Och det är du Linnea, du är en väldigt speciell människa för du är nästan precis som jag, fast ändå helt olik. Våra hjärtan slog i samma takt hela tiden och jag log alltid när jag såg dig på morgonen i korridoren. Var mitt hjärta fruset innan så tinade du alltid upp det. Vi hade ett språk ingen annan förstod och våra skratt fick mig att känna mig som en del. En del av livet. Linnea, du gjorde mig verklig.
Jag behövde dig för att överleva. Jag gick till skolan för det fanns ett skäl till att gå dit, det fanns ett skäl till att delta. Du var skälet. Jag har inget skäl nu, det är saknad som håller mig vid liv.
Och jag skriver om dig som om du vore död, men det alla ska veta att för mig är du odödlig.
Fast alla mil mellan oss äter upp mig och jag kommer aldrig hitta någon som du här.
Jag tänker på dig varje dag, undrar vad du gör om dagarna och vad ditt liv består av.
För du är så långt bort nu och jag kommer aldrig nära igen.
Och den tanken gör så ont i mig.
Jag älskar dig.
Saknar dig så mycket att det gör ont inuti. Varje dag. Som jag skrev i ett sms alldeles nyss.
Jag saknar att sitta på din sängkant och prata om allt möjligt.
Saknar att träffa dig varje dag.
saknarsaknarsaknar men kan inte komma nära. För Sverige är ett för stort land.