torsdag 8 oktober 2009

Lua

jag är bitter.
jag ser de som har någon. jag hatar dem. jag hatar det gulliga och fina. jag hatar pussarna på tunnelbanan. jag hatar leenden. jag hatar hundra kramar per dag. jag hatar händer runt midjor. jag hatar händer som håller händer. jag hatar småpratet på tunnelbanan och jag hatar ögonen som glittrar.
jag hatar de som ens nämner att de har varit tillsammans med någon. att de saknar att ha någon och att dem pratar som om de kan få VEM SOM HELST. jag hatar storhetsvansinnet och den onödiga saknaden. jag kan inte sakna någonting jag aldrig haft eller ens varit nära.

här står jag. och jag kan inte sluta tänka på det.
och jag skriver det i min patetiska blogg tillsammans med mina patetiska ord om kärlek. jag skriver för de som jag skulle skämmas att berätta någonting för. för de jag inte pratar med. för de som inte känner mig.

men jag hatar att vara ensam. och jag kan inte tänka på något annat.

4 kommentarer:

  1. ÅH JAG VET.
    ...
    im held llike an object and then set aside

    SvaraRadera
  2. Sluta aldrig skriva
    för vem ska då kunna sätta ord på det som hela tiden vrider sig inuti mig?

    Jag behöver någon.
    Någon som behöver mig.

    Två själar. Vackra ord. Liv. Lycka. Ett språk.

    Sexberoende pojkar är vansinniga.

    Jag ska aldrig mera vakna upp i någon av deras famnar igen.
    Jag har lätt för att ge så mycket av mig själv, dom får ta hur mycket dom vill ha mig. Bit för bit rasar jag ihop.
    Fyll min ensamhet.

    Jag hatar också pussar på tunnelbanan och allt det där. Jag skulle så gärna vilja uppleva det själv. Jag är trött på att fylla min ensamhet och min tomhet med sånt som jag egentligen inte behöver.
    Jag vill bli svag i hela kroppen nu. Jag vill.

    Sluta aldrig skriva.
    Kom ihåg det.

    SvaraRadera
  3. du skriver så otroligt fint!

    SvaraRadera