tisdag 6 oktober 2009

VEM HAR SAGT

Återförenades med Sara Stridsberg idag. Höll henne i handen genom kall oktoberluft. Hon låg i en lila plastpåse och var två stämplar närmare ett köp två betala för en-erbjudande. Hon var citaten i mitt kollegieblock några timmar tidigare och hon var bokhyllorna på biblioteket, hjärtat som pickade i bröstkorgen.

"Vet inte om jag vill vakna en gång till så jag håller mig vaken vill höra det är slut för då har nåt börjat orkar inte reda upp mitt liv vem har sagt att kärlek unnas alla kanske jag men det var längesen håller din hand drömmer det ibland jag vaknar men känslan den finns kvar det regnar utanför det regnar inutimolnen kväver mig du kan bli vad du vill hans ögon brann eller ljög hur kunde jag bli kär i dig, dina tårar var mina tårar"

Tisdag på medborgarplatsen klockan fem. Jag krossar över torget, skyndar mig till biblioteket och letar. Letar efter orden som får min vardag att darra, ramla, skaka, röra på sig. Sedan träffar jag Greta, världens finaste som alltid får mig på bra humör och hjärtat slår så fint i hennes närvaro. Det gör inte ont sålänge hon är med mig.
Går upp, ut, upp för götgatsbacken och mina ögon skymtar ett annat ögonpar. De finaste bruna ögonen jag sett kanske, det finaste lockiga håret jag sett kanske. Något man aldrig kommer nära. Ett ögonblick i ens liv man glömmer bort inom en timme. För mig innebär det en vecka. Kanske längre.

På tunnelbanan läsandes Drömfakulteten. Drömma sig bort mellan raderna och byter sida utan att märka det själv. En mekanisk rörelse, medfödd reflex. Telefonsamtal och förberedelser. Kliver in i det hårda sköldpaddsskalet för att klara av det som väntar hemma. Klarar det. Är stark. Säger vad jag vill ha sagt. Kliver ur. Ger upp. Svalnar. Blir genomskinlig.
Sådant man inte klarar om man är en stackars vilsen tonårskropp med brustet hjärta sen innan. Hur gör man då?
Man gör det man kan sedan flyr man.
Jag höll på att fly ikväll. Jag packade väskan och var så nära, men vem skulle ta emot mig på min flyktväg och vem skulle någonsin kunna tro att Jag skulle fly.

Gråter, skriker, känner mig hopplös. Man kan inte säga mer än det jag sa. Jag ville få ut allt jag kände men jag hörde bara sorgen i mina egna ord. sorg sorg sorg. Ser man det på mig. nej.

Har kommit till ett stadie då den här bloggen börjar bli alltför personlig, förlåt. Jag ska fortsätta skriva om pojkar som lyckas få mitt hjärta inslaget i ett fint paket men som tar hand om det utan omsorg, slänger det när jag ser på och tar sönder mig. TA SÖNDER MIG.

Jag blir hemskt glad över kommentarer, men vad är det som håller en person från att inte skriva sitt namn?

2 kommentarer: